[Versteher]

god dagstid , alla!
jag skulle vilja mehr om historien av svenska och alla andera slaektingspr@k.
jag hoppar mig att man kann haer lite um det mig beraetta.
och lyssna p@ det, jag vill saega.

[Versteher]

nu taenkar jag om att det aer inte nog foer att komma n@got ih@g. till ex., ett ljud i spr@k. det vill vara twingsamt foer det minne. foer mig det aer mycket viktig foer att finda fr@nstemning av ett ord och ett ljud. annars det vore gaenska svaerter . i s@ fall jag skulle vilja be er om skaera med mig informationen daroever forntida svenska spar@ket. och varfoer skedd ett eller andett ord eller ljud . vars@god.
vill @tminstone n@gon svara?

[Versteher]

har naagon haer en lust att foerklara mig ett sak med aendningar av svensk verben?
ur boekerna bar jag regeln . det tyder: med plurala former (vi,ni,de) maa mann tillaegga -o (vi aero) . ocksaa traffade jag de former lika som infinitiv en. men jag kan inte avsluta naagon samhoerighet. har naagon en ting att saega och mig hjaelpa?
var saa aelskvaerd.

[Dimych]

e de i nte tup, Norska?

[regn]

Nuförtiden används de här formerna inte. Modern svenska har samma form för alla personer singularis samt pluralis. I den arkaiserande normen kan man säga:

jag kommer vi komma
du kommer ni komma/kommer; I kommen
han kommer de komma

jag kom vi kommo
du kom ni kommo/kom; I kommen
han kom de kommo

Säkert vet du att pronomen "I" är ett gammalt ord. "I kommen" låter precis som "thou comest" i engelska.

I detsamma, den arkaiserande normen kräver att man ska använda former föm följer:

Det såg ut som om fågeln låge stilla i luften. <--> (modern) Det såg ut som om fågeln låg stilla i luften.
Om jag ginge dit, skulle jag taga / toge jag dig med mig. <--> (modern) Om jag gick dit, skulle jag ta dig med mig.

Du kan även säga det här:

Du visst göre vad du vill, men jag är inte säker mamma ska gilla det. <--> (modern) Du må visst göra vad du vil, men ....

Jag läste böcker som skrevs på nittonhundratalet, och där fanns det många sådana former. Selma Lagerlöf använde plurala verbsformer alltid utom de fall när hon beskrev dialoger.

[Versteher]

tack skola ni har!
det var saa aelskvaerdig av er!
nu detta haer temat aatminstone lite paamineer ett, som skall har name "Historien av svenska"....
jag hade ingeting oever pronamen "I" i svenska. se ni, jad taenkte att fast alla indo-europeiska spraak hara (aer det riktig?) sina aendelser, likna -est eller naagonting naera..emellertid har det -en...det aer en akt oeverraskning foer mig.

[regn]

Du ska saega inte "hara" i presens pluralis, utan hellre "hava".

Men jag foerstaar inte varfoer aendelsen "-en" aer saa haer oeverraskande. Hmmm... Faktiskt aer den inte saa typisk foer skandinaviska verbsparadigmen. Till exempel, laat oss se hur "koma" boejs i islaendska (urseakta mej att jag byter naarga bokstaever mot naagra enklare, men jag sitter inte vid min data just nu):

eg kem vid komum
tu kemur tid komid
hann kemur teir koma

Jag sjaelv kan inte se former som vore lika de med aendelsen "-Vn" (daer "V" menar "vokal"). Den enda formen som paaminner mej om en "-n" i slutet aer den galma skandinaviska infinitiven med "-an" --> "ad komman", "ad drikkan". Men jag tror inte att denna form paaverkade svenska konjugationen saa mycket.

[Temp1ar]

Ändlig "n" blev förlorad i de skandinaviska språken i alla gamla former som infinitiv eller adjektivs svaga deklination.

[regn]

Jag, och så undrar jag var ändelsen "-n", som används med pronomen "I" kommer, ifrån...

Ja, och så undrar jag var ändelsen "-n" härstammar ifrån. Jag menar formerna som "i kallen"